Navet i vårt hus är vardagsrummet eftersom det ligger mitt i huset helt enkelt! Köket är tydligt markerat med det italienska terrakottagolvet och en hylla med olika sorts kannor sen flyter allt via köksbordet utanför själva köket över till att bli ett litet vardagsrum eller allrum skulle kanske någon säga. Fotona här är blandade både gamla och nya så möbler och grejer kan flyttas runt. Men vi är långt ifrån såna som stökar om och ändrar mest hela tiden.
Detta är emellertid sig likt sedan många år: Vi vaknar varje morgon med den här utsikten mot sydväst vädret, årstiderna och ljuset gör utsikten spännande varje gång man kikar ut över nejden och under vinternätter ser vi stjärnhimlen från sängen. Sällan sover vi särskilt länge fast vi skulle kunna! Pensionärer kan gå upp och sakta morna sig, äta frukost utan stress och kanske sova en skvätt på soffan efter frukosten.

Köksbordet är ofta en avställningsyta eller en plats för att vika ihop tvätt eller läsplats för böcker och gamla magasin eller post. Sommartid äter vi ofta alla måltider ute på verandan. Så gott som alltid finns det en vas med blommor på köksbordet.

Vid köksbordet har vi ett likadant treluftsfönster som det på första fotot här nere. Fönsterbänkarna i skiffer som vi har nästan överallt i huset ger ett gediget uttryck. Första gången vi såg huset låg en skitig träskiva med delar av en motor och porrtidningar i fönstret som var ett trist öga ut mot trädgården. Det fanns en blank grålackad plåtkamin vid murstocken som visserligen gick bra att grilla korv i men som inte höll någon värme. Vi skulle välja en kamin, det vete katten hur det gick till men gubben som sålde tröttnade på vårt velande och prutade själv på priset så vi kunde köpa två och han blev av med oss. Kaminen som är dansk och från 1902 fick första pris i en tävling om nytänkade vad gäller funktion och form. I skålen överst ska man ha vatten så att inte luften blir för torr. Vi som bara skulle ha en fin järnkamin hittade två. Den vackra runda hamnade vid köksbordet nära köket och den maffiga på andra fotot här nere var väl egentligen ämnad för ett större rum.

En spänstig gymnast är i farten på lilla bordet i hörnan nedanför hyllorna. Eva Hedman heter kvinnan som har mejslat fram honom i trä. Se sån stil han har. De röda fåtöljerna från Marocko hade vi i många år i matsalens sitthörna. Till slut blev det obekvämt med den låga höjden och vi flyttade om några stolar, dessa blev över och fick flytta till Öland. Där trivs de bra så vitt vi vet. Till höger om stolarna är dubbeldörren och trappsteget ner till matsalen. Lite syns på fotot med blå skåpet och en bit av klaffbordet.

En liten tjeckisk musiker som spelar cello dag ut och dag in tröttnar vi aldrig på. Inte heller den franska lampan som jag sydde en enkel skärm till när originalet gick sönder. Hönan tar vi bara fram till påsk men hon flyttas runt, ett år här nästa år på annat ställe. Jag är svag för duktiga hantverkare och gör gärna besök på sådana ställen och ibland kan någonting hamna här hemma. Två små metallstolar, en röd och en blå, syns på sista bilden. På vardera sits ligger en stor nöt. Kanske symboliserar det att vi är nötter som borde sätta oss efter allt jobb men nej, nej … inget djupt bara skoj!
Lev väl! /Agneta och hoppas vi ses igen!

En gång för snart 45 år sedan köpte jag en antik skördesärk från Skåne. Det skedde någon gång under de tre år då jag veckopendlade från storfamiljen i Viby till lärarutbildningen i Linköping. Terminen var slut och jag hade levt snålt. Det fanns pengar över från studielånet, bilen bara tvärstannade precis utanför en antikbod någonstans på vägen hem. Jag klev in och blev tvärkär i den vackra hundraåriga klänningen som var det första jag såg. Jag tömde min portmonnä helt och hållet. I några år dansade jag folkdans i skördesärken och bar den till jul tills jag inte längre kunde klämma mig in i det trånga livet. Inte anade jag då att Skåne skulle bli mitt landskap och att den handvävda och välarbetade skördesärken skulle komma att exponeras som ett slags konstverk. Det är en installation med fem delar. Skördesärken med halmhatten, den fantastiska lieljusstaken, ett par gamla kängor och en gammal grov säck som gömmer en sub woofer – en bashögtalare. Allt finns i ett hörn av vår matsal.

Allan Larson heter vår gode vän som bidragit med många intressanta och vackra ögonfångare i huset. När vi såg vad han tänkte göra med lien så visste vi att vi ville ”lägga beslag” på den. Bland det svåraste var att få till vinklarna på hållarna som samtidigt skulle hålla lien på rätt plats och ha ljushållarna i lod. Så sa vår vän Allan som måste betraktas som allkonstnär. Vi förstod att det var svårt!

Vännen, fotografen, smeden i reggiebrallor får hjälp att sätta upp tavlan ovanför dörren ut till vinterträdgården. En serie fantastiska fantasieggande blomsterbilder var Herbarium Digitalis som ställdes ut i Stockholm för ett antal år sedan och vi valde att köpa den här vallmotavlan. När Allan började smida gjorde han varianter på klassiska ljusstakar som den på väggen, ursnygg den också.

När Allanvännen höll på som mest med sitt smide och hittade delar av till exempel en blå skåpdörr i ett dike så växte idéerna fram: det här skulle kunna bli en del av en väggljusstake! Metallen som reflekterar ljus är en del från en trasig kakelugnslucka, bara man böjer och bankar så blir det en bra form… Vi är så glada var gång vi tänder den här härliga väggljushållaren!

Lev väl och blomstra! Agneta

Vem har inte drömt om ett hus på landet med ett stort rymligt kök! På 70-talet var vi ett gäng vänner som bildade storfamilj och köpte ett stort hus på landet. Det första vi gjorde var just att skapa ett stort underbart lantkök och där i huset bodde vi ihop i hela tio år. När Mats och jag möttes senare i livet och blev med ett litet hus på landet hade vi ont om stålar så fick vi lägga flera drömmar på hyllan. Redan från början var vi tvungna att prioritera och tänka noga hur vi kunde nyttja de få kvadratmetrarna till ett bra kök samt badrum med tvätthörna. Det märkliga med vårt lilla hus var att det fanns två skorstensstockar och i köket fanns en rejäl vedspis. Vi tog bort den fina järnspisen och gav den till vänner som höll på att renovera ett hus. När själva köket och var på plats skaffade vi en rund järnkamin med krona överst. Vid elavbrott finns det två möjligheter att laga mat, dels högst upp i kronan och bakom dubbelluckorna mitt på kaminen. Där har vi kokat tevatten och potatis. Klicka!

Foto två och tre: Innan vi hade en matsal använde vi ofta de tunga iläggskivorna i vårt köksbord. Vi har ändrat ett och annat som att man med stigande ålder behöver ha starkare ljus över ett bord. Den vackra fotogenlampan fick flytta till ett annat ställe och den fräcka Luchsia med svart bollfrans hängdes över matbordet. Vi blandar träslag och stilar bara möblerna känner sig hemma så gör vi det också!

Ovanför: Köksdörren med rejält glasparti var inte den slags dörr vi mest drömde om men såna skånska dörrar kostar långt mycket mer än de vi hade råd med, entrédörren är likadan, och vi är nöjda. Vi har en klaff vid sidan av diskbänken. När det är sommar står köksdörren nästan alltid öppen, om vi ska äta eller fika ute kan fat och muggar mellanlanda på klaffen som man lätt kan fälla upp och ner med enhandsgrepp.
I en skeppshandel hittade vi rätt sorts beslag och ett pianogångjärn håller klaffen på plats i diskbänkssidan. I jultid är klaffen uppfälld med julduk, hyacinter och nötter, under påsken kan det se ut som på foto sex, ett påskägg från 60-talet, tror vi.

Lite blandade köksbilder här nere och sen två större foton där mycket är sig likt men det är några år emellan. Fotot nio: Här slutar köket, väggarna man ser är mot badrummet och draperiet som putar ut lite döljer vårt trånga städskåp. Sedan sorteringen av avfall kom har vi fått ge lite avkall på det estetiska så på golvet under pallarna har vi kärl för metall och glas. Bakom draperiet är tomburkarna i en påse när draperiet har en gravid putning är det dags att panta.

Det är kväll och skomakarlampan lyser Carl Victor håller på att baka fröknäcke. Han har rullat ut huggkubben som sänkts lite så den går in under arbetsbänken. Den köpte vi ihop med det blå köket från Ballingslöv när de passande nog hade en kampanj på sitt utbud just när vi for runt som tättingar och funderade på köksluckor. Där hade vi tur. Dörrarna i blåmålad ask fick oss att falla och tåligare luckor kan man knappast ha.

Den allra mest händige personen i detta hus kom på hur vi kunde förvara knivarna på ett bra sätt. Snyggt monterad på sidan av skåpet med slitsar som passar de olika knivarna som alltid finns till hands!

I ett kök hanterar man mat och det är ett praktiskt kök vi har och för att vara så litet är det ändå rätt välutrustat. Jag har tyvärr krympt några centimeter och når inte riktigt upp till sånt som står högst upp, man får be om hjälp eller skaffa platåskor. Jo, jag har en liten stadig stege jag kan hämta…

Må väl och blomstra!/Agneta