Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

En återblick

10 kommentarer

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Igår skulle han ha fyllt 111 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta


Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.

10 tankar om “En återblick

  1. Tack, de där få fotona får stor betydelse ju äldre jag blir.

  2. Det är så härligt att bläddra i gamla fotoalbum. Ett helt liv rymdes ju nästan mellan pärmarna! Och det är intressant hur vi har ändrar bilden av människorna som fanns i vår närhet. Är det minnet eller är det helt enkelt att vi har en annan uppfattning om vad som ligger bakom begrepp som vacker och tjock, t.ex.
    En fin bild och en fin berättelse. Jag kan se din pappa framför mig där han sitter med sin kaffekopp……

    • Karin, jag önskar att jag hade ett fotoalbum av den gamla kalibern, tyvärr försvann familjens fotoalbum med mina äldre syskon… Jag var för liten för att vara intresserad då. Visst ändrar vi våra perspektiv under livets gång och det är för väl att det är så! De inre bilderna är också viktiga så jag kan se pappa på verandan och hur hans milda bruna ögon söker tecken efter en räv, harar eller ekorrar! Det känns fint.

  3. Så fint skrivet, och tänk så mycket sommarkänsla som kan rymmas i bara några rader. Fin bild på din mamma och farfar och trots att vi aldrig träffats IRL och att en kaffekopp skymmer halva ditt ansikte kan jag ändå se att du är så lik din mamma. 🙂

  4. Tack, för din rara kommentar! Haha, det där med kaffekoppen var ett signum i ett gammalt forum på nätet. Hade några olika foton med olika kaffekoppar under årens lopp och jo, jag är faktiskt lite lik mamma!
    Vår först och sen kommer sommaren med såna där fikastunder utomhus!

  5. Vilken fin betraktelse. Undrar om dagens unga tycker att vi är lika urgamla som vi tyckte att våra gamla släktingar var en gång i tiden.

    • Ja, Elisabet, det tror jag, men det är ju inte så konstigt… vi talar ju med så konstiga ord, skrattar på fel ställen och klär oss märkligt, många av oss är förvirrade och fattar ingenting om vare sig musik eller internet. Men det där tar vi inte så hårt, eller hur!?

  6. Vilken trevlig berättelse! Kan så väl tänka mig lyckokänslan, när ni fick bygga ert fritidshus vid havet. Antar att du har många minnen därifrån.
    Känner igen hur man man har ändrat perspektiv på de gamla allt eftersom åren har gått.

    • Vårt ställe låg som i en dalgång på ön och vi såg inget hav från tomten. Vi hade ingen bil utan tog landsvägsbussen och fick sedan gå på en liten landsväg, över en bro och sen var det några backar innan vi var framme. Det var pappas paradis och jag fick vänner där ute och har många fina minnen från somrarna med salta bad och hängmattan som jag gillade att ligga i och lyssna på transistorradion samtidigt.
      Visst är det tur att vi ändrar våra perspektiv, det visar ju att vi har lärt oss något på vägen till den plats där vi befinner oss nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s