Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Nästan vilse

4 kommentarer

Solen stod lite lågt på himlen men det var ändå ljust nog, samtidigt fanns det lite upptornande moln bortåt havet till. De klädde sig för en skön nästan-vår-promenad och varsin liten clementin hade de med sig. Trollhasseln intill huset lyste med sina gula små kvastar och snödropparna i hörnet av rabatten visade lite av det vita i de annars så gröna knopparna men snart så, snart så. Ljuset!
De tittade på varandra och sa med en mun: Nu kommer det!

De var väl inte riktigt gamla än men han hade ofta ont i fötterna och hon hade sin yrsel. Men för tillfället var det inte så farligt med något av det där. Specialskorna hjälpte honom att klara promenaderna. Han kunde liksom rullade fram på sina rejält rundade sulor och den här dagen var inte hennes yrsel så påtaglig.
20200125 Hästhage 1De körde några få kilometer och parkerade vid fiskeklubbens hus. Ingen bil fanns på den lilla vändplatsen men så fort de kom upp på stigen mot åmynningen möttes de av en hund som vallade sin flock glada människor.
Solen, tänkte hon, det är solen som gör oss snälla och nöjda.

Stenskravlet klapprade lågmält då vågorna sakta rullade in. En stund blickade de ut mot horisonten och tog in allt det vackra. Den lite skrangliga träbron förde dem över åns glittrande virvlar på väg mot havet.
De traskade upp mot kanten av en hage och fortsatte rakt över kustvägen. Tysta gick de förbi några hus och svängde in på en stig kantad av nyponbuskar. När hon gick här senast var det försommar och hon deltog i en fågelskådarvandring. Nu ville hon visa den fina biten natur mellan golfbanan och havet.
– Jag tror att vi gick in genom den här grinden eller så var det där borta! Hon pekade framåt mot ‘där borta’ och det var dit de gick.
– Läste du om fördelningen av världens rikedomar?

20200125 Fårhage 2Hon svarade nekande och tänkte att det hade hon upprörts över så många gånger att hon inte alltid måste uppröras ytterligare en gång. De kom fram till den smarta stättan som lätt förde in dem i fårhagen med minst ett hundratal nyponbuskar glest utspridda och med några gamla ekar i fonden. Där hade fågelskådargruppen stått i maj med kikare och lyssnat efter några fåglar, vilka fåglar det var kunde hon inte minnas nu.

– Man blir arg när man läser att de redan rikaste i världen förra året ökade sina förmögenheter med 12000 miljarder kronor. Du, det är femhundra personer vi talar om, som på bara ett år… De kunde ju göra massor och vara med och lösa klimatfrågan!
Hans röst var verkligen arg men inte uppgiven.
– Mmm, håller med men glöm inte att se hur fint det är här!

20200125 Skivarpsån krökDe stannade upp mellan träden där stigen vände neråt mot ån. Här måste vattnets strömmar i årtusenden ha gröpt ur en dalgång i vars botten åvattnet fortfarande letade sig fram till havet. Störande rop hördes från golfbanan en bra bit bort och hennes inre bilder av förfäder vid en eld försvann kvickt. Men det berodde nog också på bilderna av klimatflyktingarna hon sett. Torka, regn, jordskred och fattigdom samlade i några få bilder hade fastnat på näthinnan.
20200125 Skivarpsån i fårhagenHan för sin del kunde inte släppa artikeln han läst samma morgon. Han visste att hon visste och att de tyckte lika, så egentligen kunde han bara vara tyst men det kunde han inte. Så hela vägen längs den slingrande ån återgav han de siffror och fakta han kom ihåg.
– Man fattar ju att de där 500 rikaste skulle kunna göra världens bästa om de bara ville. De vet väl inte hur man gör när man beslutar något tillsammans med jämlikar men de skulle ändå kunna leva gott om de avstod från några procent av sina förmögenheter för att göra en klimatförbättrande GOD GÄRNING. Ser de inte potentialen med att satsa på framtiden och ge unga hopp? Tänk att få vara med om att rädda jorden! Vilken fantastisk grej!
– Är du inte lite väl optimistisk nu? sa hon torrt och klättrade över ett nätstaket där många klättrat tidigare. Har vi kommit lite vilse nu? fortsatte hon, det är bara blött här, vi tvingas gå tillbaka! Om vi inte ska balansera på stocken där.20200125 Stock över ånHagen var omgärdat av staket och nu klättrade de tillbaka för att gå åt ett annat håll. De rundade en damm och följde staketet på andra sidan åt ett annat håll.
– Nä, nu känns det tungt, sa hon.
– Jag håller med, sa han och tänkte vidare på de som byggt sin förmögenhet på fossila bränslen och helt enkelt som bot  för klimatskadlig verksamhet borde betala tillbaka till mänskligheten. Hög tid för det!
– Jag har tappat min vante och måste gå tillbaka, vänta här!
Leran under stövlarna och det höga vassliknande gräset gjorde henne trött i benen. Hon brukade säga att hon hade ett bra ben och ett sur-ben. Åderbrocksbenet var det dåliga benet men hon stod ut. Vanten låg i det höga gräset där hon hade stannat för att ta ett foto med mobilen.
– Hittat vanten!

En stund senare släntrade de på kanten av golfbanan där en vik av det kortklippta gräset och några sandbunkrar stod i skarp kontrast mot den sköna miljön där de nyss hade vandrat. De närmade sig vägen via en oröjd del av åkanten. Hög benföring över fallna stammar och grenhögar där han som var längre snabbare kom fram på nästan plan mark. Hon ropade att han kunde ta ett foto på henne medan han väntade.
20200125 OframkomligtBilen stod kvar vid fiskestugan. Solen hade sjunkit lite och molnbankarna hade rört sig obetydligt. De körde hem och följde havet så länge det gick.

20200125 Hav o tall

Lev väl!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 tankar om “Nästan vilse

  1. Vilken härlig berättelse!!! Jag tror att jag ska söka upp platsen!

Lämna ett svar till Tony Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s