Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Småkungarna

4 kommentarer

Det var en gång fyra småkungar som styrde var sitt rike. Jo, de var verkligen mycket mäktiga men liksom små inuti.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som SMÅ. Hon tänkte att deras tankesystem kanske var lite väl outvecklat och att de saknade riktigt insikt i hur människorna i deras riken mådde och vad invånarna behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat taggtråd och kört stridsvagnar och fängslat folk och byggt murar, eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att de helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är de både bakåtsträvande och orimligt hårdhänta mot sin befolkning. Tror du att de vill komma hit?
Hon var en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla obetydliga gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna En medelhavsros i Skåne
och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.

Dagen efter kom först den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade dessutom kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en ganska bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några försiktiga försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären där han köpt sig en smårutig gubbkeps och så hade han satt på sig sina skummaste glasögon.  Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln och gav sig av ut på landsbygden men fick leda cykeln uppför vissa av de långa backarna upp till huset på kullen.IMG_8032Inte hade han behövt keps eller sina solglasögon eftersom knappast någon skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Inte heller tog han emot folk som behövde hjälp, skydd och tak över huvudet. En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.
Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dem att tänka att de skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Och att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Är det möjligt att de kan nappa på mitt prat? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till de som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…

Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.
När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, och de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det var ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så illa om folk med annan härkomst och allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte alla annan härkomst. Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman men nådde inte fram.  Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var viktigt, tyckte hon.

Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne. Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom de helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni kastar bort pengar på sånt som är oväsentligt! Vi människor måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men att SÄGA det så nedlåtande! Hon darrade av ilska men sa ingenting. Hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  Tvåan höll på att hamna i kornåkern på ett ställe och de andra tre skrattade skadeglatt.

 

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart på det dukade bordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa och äldsta matkulturen. Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt. Efteråt fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamaser. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon ville få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun, på baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad, med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver ( tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet), på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, och kände sig nöjd trots allt!

Tack för att du läste och orkade du ända hit så kanske jag skickar den där bilden till dig – eller inte!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

4 thoughts on “Småkungarna

  1. Du kan verkligen berätta en historia. Så härligt skrivet. Ja tänk om man kunde få ner dem på jorden, till ett bord med kanelbullar ändå. De stora, små, pojkarna.
    Vansinnigt snygg duk du har på bordet. Hade du tänkt lägga ut texten om klimatförändringarna till den?
    Kram Helene

    • Tack, Helene. Jag vet inte hur jag tänker när en sån här berättelse kommer till. Det är ett sammelsurium tankar som pockar på att jag ska formulera på något sätt. Liksom baka ihop till något och då ingår mitt ”fotoarkiv” jag tar vad jag har i skafferiet och ser till att det i bästa fall smälter ihop lite.
      Den där duken köpte vi på Åhléns i våras. De har fina textilier där och det här är faktiskt en vaxduk…de moderna vaxdukarna kan vara riktigt snygga! De kanske har den på en Åh-butik nära dig! 😉

      • Skrivandet är kanske ett sätt att sortera tankarna, en del pratar sig fram till en sortering och du skriver. Och som du skriver, fantastiskt. Jodå vi har Åhlens här … ska kolla nästa gång jag kommer förbi.
        Kram Helene

  2. Skrivandet har alltid varit en viktig väg för mig att förklara tankarna. En gång frågade en person mig om något, det gällde jobbet, och jag började förklara, svamla lite… jag hade precis skrivit en text om det hen frågade mig om. ‘ Jag vill inte läsa jag vill tala med dig!’ så blev svaret när jag hänvisade till det jag hade skrivit. Jag kände mig så dum eftersom det var något viktigt!

    Dukar kan man ju ha flera av och lägga på lager till nästa säsong. Dock räknar jag med att vara ute flera månader till och sitta till bords på verandan många måltider till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s